måndag 17 mars 2014

Återuppbygg Marinen!

Konkurrensen mellan försvarsgrenarna har varit en populär följetong de senaste 50 åren, där marinen med undantag av en renässans under 80-talets ubåtsjakter oftast dragit det kortaste strået. Idag hör man till och från röster om att helt lägga ner marinen, en mycket märklig ståndpunkt för ett land som är helt beroende av import för att samhället skall fungera.

Att bryta upp det gamla invasionsförsvaret var som att skala en lök, det tar tid och innanför varje lager fanns ännu ett. I vårt fall skulle en angripare mötas av attackflyg och ubåtar längst ut, därefter skulle robotbåtar följa upp, närmare kusten agerade patrullbåtarna med korträckviddiga sjömålsrobotar och en mängd kustartilleriförband stod beredda i skärgården. Mineringar fanns såväl till sjöss som i hamninloppen och försvarades av ytstridsfartygen. Om den lede fi skulle kunnat tränga igenom alla dessa hinder och landstiga stod en stor, om än med varierande utrustning, redo att kasta tillbaka honom i havet igen. Det yttre försvaret var multipelt skalförsvar – om en del i systemet klickade, t ex pga att man lyckats mörda huvuddelen av våra flygförare i sina sängar mha specialförband, eller satt beredda vid våra flygbaser med bärbara luftvärsenheter när de skulle sprida sig till krigsflygbaserna, fanns det alltid en backup. Idag är skalförsvaret betydligt tunnare.

Med fokuset på internationella uppgifter snarare än att försvara Sverige på hemmaplan försvann stora delar av detta system och kvar blev ett skalskydd av attackförmåga från flygvapnet, en decimerad styrka ubåtar samt ett fåtal ytattackenheter med begränsat egenskydd.

Med tanke på vårt beroende av stora importberoende som står för 35% av vårt BNP och att 90% av denna import sker på fartyg är vår förmåga att skydda transporter och hålla åtminstone prioriterade hamnar öppna och fria från fientliga försök att genom mineringar och ubåtar strypa tillförseln av viktiga råvaror som skulle innebära stora avbräck för en nation som helt avvecklat sitt ekonomiska försvar som tidigare lagerhöll stora mängder av strategiska produkter t ex olja och livsmedel. Ett skalförsvar, som nu börjat föras fram som ett alternativ för att möta en mer aggressiv rysk utrikespolitik.

Idag är kustkorvetten vårt viktigaste fartygsslag och här har särskilt Visbykorvetterna rönt uppmärksamhet i debatten som en följd av dels leveransförseningar på många år, men också att fartygen inte är luftvärsrobotbestyckat, vilket påtagligt påverkar fartygens överlevnadsförmåga i en modern stridsmiljö. Skälet till detta är att Östersjön är utanför våra skärgårdsbarriärer en veritabel skjutbana, med begränsade geografiska möjligheter att manövrera. Utanför skärgården är ytstrid en fråga om systemmättnad. Vår förmåga att leverera sjömålsrobotar kontra motståndarens förmåga att skjuta ner dem och vice versa. Våra kustkorvetter är utan luftvärsrobotar, direkt olämpliga att använda utanför skärgården, även om 57 mm kanonen och motmedel också innebär ett visst skydd, men mot bakgrund av förmågan hos moderna sjörobotsystem är har kanonen en mycket kort tid på sig att skjuta ner ett höghastighetsmål, vilket gör systemet mycket osäkert. Av detta skäl är inte bara varje enskilt systems kvalitet viktig, vilket man kunnat tro med de senaste årens debatt utan också dess numerär. Förutom att verka till sjöss måste man också räkna med underhåll, reparationer och återhämtning av en given procent av det totala antalet.

Ytattackförmågan som en del i vår totala ”avskräckningsförmåga”, samt uppgifterna att hålla prioriterade hamnar öppna och skydda handelssjöfarten gör att numerären 12 kustkorvetter som fd Chefen för Kustflottan mfl önskar, inte är en trovärdig nivå.

Öka numerären och därmed trovärdigheten

Vi behöver en ny fartygstyp som kan fylla på numerären till en lägre kostnad och avlasta kustkorvetterna med eskorttjänst, kustnära ubåtsjakt, skydd av hamnar samt stödja övrig ytattack närmare kusten. Det gamla patrullbåtsystemet fyllde denna uppgift med som mest 16 robotbestyckade fartyg som också gjorde ett hästjobb under ubåtsjaktseran. Är det kanske dags att återuppväcka denna fartygstyp i moderniserad form med sjömålsrobot, ubåtsjakttorped, antiubåtsgranatkastare (också mot dykare), lätt lvrobot och lätt kanon för att verka med skärgården som sköld på samma sätt som man gjorde innan fartygen målades vita för att delta i internationella insatser istället för att som traditionellt ha ett camouflage som smälter in i skärgårdsmiljön. Med landmobila stödenheter på samma sätt som föregångarna kan fartygen verka under längre tid även utanför de fasta basområdena. Vid sidan av 12 kustkorvetter som skulle också dussinet patrullbåtar innebära en reell möjlighet att hålla våra hamnar öppna även under viss press.

Ubåtar är en fartygstyp där Sverige är världsledande och där Östersjön har särskilda förhållanden vad gäller botten och varierande salthalt som gör det fördelaktigt att verka med ubåtsförband. Dessa är också en viktig del av vår underrättelsekapacitet när de opererar utanför fiendens hamnar. Dagens fem ubåtar bör fördubblas till antalet för att återta förmågan att över tid ha ett avskräckande antal ubåtar tillgängliga.


Ubåtsjaktshelikoptrar har helt utgått, liksom den förmåga helikoptern har att snabbt vara på plats och dessutom spana ett stort område och därmed spara på kraften från fartygsförband. Återanskaffning av ubåtsjakthelikoptrar är en viktig del i förmågehöjningen som behövs!

Marinens basering

Muskö/Berga bör åter bli huvudbas för flottan, eftersom de ligger utanför räckvidden hos Iskandersystemet och därmed försvårarbekämpning. Karlskrona blir kvar som stödbas för operationer i södra Östersjön. En patrullbåtsflottilj med kustkorvett som flottiljledare samt minjaktsresurser baseras i Göteborg för att försvåra för en angripare att störa våra viktigaste handelsvägar. Förberedda krigsbaser i Östgötaskärgården och på Gotland samt mobila stödenheter tillför ytterligare ryggrad i systemet.  De marina stridskrafterna insatsområde bör koncentreras från Ålandsförträngningen till Östersjöutloppen och på västkusten fokuseras främst på Göteborgs inlopp och hamnområden.

Amfibiekåren

Kustartilleriet upphörde som vapenslag och både fast och rörliga kustartilleriförband avvecklades och bergrummen plomberades. I ärlighetens namn måste sägas att bara en liten del av KA-förbanden höll en klass som kunde betraktas som modern och framförallt de lätta 7,5 cm pjäserna hade överlevt sig själva. Med utvecklingen av precisionsvapen skulle kupolerna blivit måltavlor och kunnat bekämpas i de prioriterade anfallsriktningarna. Dessutom band dessa fasta installationer stora förband för sitt eget försvar. De fasta mineringarna gick samma väg som artilleriförbanden och det var nog också ett rätt beslut, utifrån att Sovjetunionen genomfört operationer under lång tid för att kartlägga dessa liksom prioriterade hamnar och upprättat sjökort som i vissa fall var mer exakta än våra egna. Mer sorgligt var att de nya RB15KA liksom den rörliga 12 cm sjömålskanonen. Idag utgör amfibiekåren resterna av det gamla kustartilleriet med sin enda amfibiebataljon, ett förband som utvecklades från de gamla spärrförbanden för att dels övervaka skärgårdsområdet och dels genomföra eldöverfall och störande verksamhet med en mängd olika vapensystem.

Dagens enda amfibiebataljon bör utökas till fyra med Stockholms, Östergötlands skärgård, Karlskrona skärgård samt Göteborg som primära operationsområden, i syfte att skydda baseringsområden, övervaka utan, utföra eldöverfall mot mindre amfibieföretag och motverka fientlig infiltration. Amfibiebataljonerna samarbetar med marint hemvärn. 

Dessutom kan Archersystemet, givet att sjömålsradar tillförs organisationen användas som mobilt kustartilleri, med slutfasstyrda granater. Självfallet bör Sverige köpa in de 24 enheter som ”blivit över” när Norge drog sig ur affären som en följd av leveransförseningarna.


Sammanfattning

Vi behöver ett skalförsvar men där ett tunt äggskal ersätts av ”lökprincipen” där lager läggs på lager för att skapa uthållighet och försvåra förbekämpning.


Flottans huvudbas blir åter Muskö men enheterna fördelas redan i fredstid för att kunna hävda vårt territorium. Detta innebär också att Göteborg får örlogshamn med fasta ubåtsjakt och minröjningsresurser.

En ny fartygstyp, partrullbåten, tillförs för att avlasta kustkorvetterna närmare kusten.

Numerären utökas för att reellt möjliggöra operationer över tid och därmed skydda våra hamnar och sjöfart.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar