Försvar a la Ingvar Kamprad

Att försvara sig innebär att tillföra resurser från något annat. Ur detta perspektiv är det intressant att lista sig och på så sätt kunna dra nytta av insatt kapital, för att prata vanlig företagsekonomi. För nytillkomna är det en gammal stolt svensk tradition att suga ut det yttersta av varje investering. Eller för att citera Ingvar Kamprad som i En Möbelhandlares Testamente skriver

’Lista’ är småländska och betyder just att klara sig med ytterst knappa resurser.”

Att lista sig är en gammal svensk nationalsport. På invasionsförsvarets tid livstidsförlängdes och modifierades materiel till dess att i princip bara skrot återstod. Varje möjlighet togs tillvara. Som exempel på detta är:

• Värnkanonerna som skyddade flygfält och hamnar, som byggdes från tornen av uttjänta stridsvagnar
• Lvrbpbv från chassina av gamla infanterikanonvagnar
• REMO, dvs Renovering och Modifiering av stora fordonsserier som Strv103 och Pbv 302 (att jämföra med beslutade batteribyten av Strv 122 som från regeringens sida framställs som en sk satsning på försvaret)
• Överföring av vapen från fältförband till hemvärn där man i princip fick vrida dem ur händerna på förbanden för att de till sist skulle utgå. Själv tillbringade jag ett par nätter som hemvärnsungdom på 80-talet med ett gevär m/96 i min hand, försvarandes ortens Televerk från sabotageförband.
• Uppbyggnaden och ständiga förstärkningar av Kalixlinjen fick terrängen i östra Norrbotten att likna en fartygskyrkogård i takt med att artilleripjäser från utrangerade örlogsfartyg försågs med fortifikatoriskt skydd i skogarna längs finska gränsen.

Kort sagt, man var noga med att inget fick förfaras och inget slängdes bort, på gott och ont. Å ena sidan hade allt materiel en lång livslängd under det att det flödande från fältförband, till territorialförsvar för att till slut ända sina dagar hos hemvärnet. Som nyinryckt värnpliktig 1991 var det med föga glädje som jag mottog en uppsättning av ”Vita Blixten”, dvs försvarets åldrade träskidor med design från beredskapsåren, men i efterhand kan jag känna lite vemod över hur vi handhar de högst begränsade resurser som är avsatta för vårt försvar.

Ta våra robotsystem, luftvärnsroboten Rb70 och pansarvärnsroboten Rb56 som exempel. Båda systemen har tjänat en viktig roll under lång tid (Rb70 är en 70-talsprodukt och Rb56 härör från 80-talet) men bör med ålderns rätt ha kritiska delar som behöver bytas ut, vilket i robotars fall kan betyda såväl motor (drivmedel) som verkansdel som består av kemiska substanser som åldras. I fallet Rb 70 ersätts den till viss del av Iris-T men faktum kvarstår, om man nu skulle vara av det gamla gardet som ville suga ur det sista av systemen, vilken roll skulle Rb70 kunna spela på gamla dagar? Som Cornu föreslår borde hemvärnet, nutida variant av gamla infanteribrigad 77 med ”galonpansar” på terrängbilarna, vara betjänta av lvskydd mot attackhelikoptrar liksom att hemvärnet dessutom kunde verka mot långsamtgående flygplan såsom transportflygplan. Som Cornu också påpekar i ett annat inlägg kan också Rb56 i ett livstidsförlängt utförande fortfarande vara ett ytterst potent vapensystem, givet våra förhållanden där större delen av Sverige består av skog eller småbruten terräng där korta skotthåll är legio. Om dessa båda system skulle överföras till hemvärnet skulle det också finnas ett stort antal individer som genom värnplikten utbildats på systemen i fråga. 

Om vi åter ska ha försvaret av Sverige i fokus behöver vi också åter igen börja vänja oss vid att "lista oss" och fokusera på vad vi kan göra med det vi har. Det är också en skyldighet mot alla som är med och betalar.