Överbefälhavarens numera legendariska
uttalande om det sk enveckasförsvaret,
dvs att svenskt försvar är dimensionerat att försvara en plats, mot ett
begränsat angrepp i en vecka år 2019 (förutsatt att rekryteringen går som den
skall vilket är långt från sanningen) är nu ett år gammalt. Uttalandet gav luft
åt en försvarsdebatt som förts av ett fåtal bångstyriga individer som inte
velat inordna sig i den allmänrådande perspektivet att ”allt är bra”.
Andra lika legendariska
uttalanden, denna gång från politiskt håll, om att försvaret är ett särintresse
och att det inte finns någon anledning att ompröva synen på vårt östra
grannland Ryssland, i ljuset av att man beslutat om kraftiga
upprustningsplaner, utifrån det faktum att upprustningen sker från en ”mycket
låg nivå”.
Det gamla invasionsförsvarets
bäst före datum hade sedan länge gått ut när det avvecklades genom 90 och
00-talets försvarsbeslut. Invasionsförsvaret byggde på erfarenheterna från
andra världskriget och byggde på tanken att hela Sverige skulle försvaras och
en angripare skulle möta folkets fientlighet genom totalt försvar. Hänsynen
till både det militära och civila försvarets behov var omfattande i
samhällsplaneringen. Invasionsförsvaret var genomtänkt men förutsatte en
intensiv mobiliseringsperiod. Fördelen ur ett politiskt perspektiv var att det
innehöll allt för alla. Alla var en del av försvaret, hela Sverige skulle
försvaras och det var just försvaret av det svenska territoriet som var den
enda uppgiften.
Under 80-talet gjorde ökad
rörlighet och en större andel specialförband såsom Spetsnaz, luftburna förband
och marininfanteri med ökad eldkraft och förmåga att försvarets reaktionstid
mot överraskande angrepp diskuterades. Några bedömare pekade på behovet av
snabbt greppbara styrkor för att inte låta en angripare ta infallsportar som
flygfält och hamnar med mindre snabbrörliga förband och sedan utifrån dessa
snabbt föra in större enheter och ta det svenska försvaret på sängen. Modiga
debattörer som t ex översten Bror Johan Geijer föreslog stående förband, som
vid denna tidpunkt närmast innebar att man betraktades som lätt efterbliven.
Finns överhuvudtaget den politiska viljan att försvara Sverige?
Överste Geijer ville med sitt
förslag, förutom att möta en rörligare motståndare också vaccinera försvaret
mot politisk handlingsförlamning. Han menade att erfarenheterna från 1900-talet
visade att flera av de kriser och ”blixtangrepp” i efterhand inte alls var
överraskande utan att underrättelsetjänsterna levererat tydlig information men
att politisk vilja att fatta beslut, antingen som en följd av önsketänkande
eller för att man inte ville agera ”provocerande” genom att höja beredskapen,
saknades. Genom att höja beredskapen i fredsorganisationen skulle man därigenom
inte behöva politiska beslut för att ha greppbara resurser i ett skarpt läge.
Signalen från ansvariga
politiker om viljan att försvara landet är en förutsättning för att försvaret,
oavsett förmåga eller budgetnivå, skall ha något värde.
Värdet skapas först när
viljan, i ett skarpt läge synas. Flera statsministrar har under efterkrigstiden
haft möjlighet att göra just detta. Under U137 krisen i början på 80-talet var
signalen ett starkt nej till sovjetiska försök att undsätta den grundstötta ubåten
med örlogsfartyg. Läget eskalerade vid en tidpunkt till ett renodlat
inbrytningsförsök varvid Fälldin gav ordern ”Håll gränsen” till den lokala
befälhavaren. När ett KA-batteri bytte till hoppfrekvens stannade de sovjetiska
fartygen, en hårsmån från den svenska territorialvattengränsen. Signalen att vi
var beredda att ge verkanseld var tydlig och stormakten gav vika eftersom vi
visade att både den militära förmågan och den politiska viljan de facto fanns.
Senast den politiska viljan
synades, var när statsminister Reinfeldt uttalade sig om sin syn på det ryska agerandet på Krim och varför Sverige i den upphettade situationen inte
genomförde beredskapshöjningar. "Den historiska läxan
är: möt inte upptrappning med ytterligare upptrappning utan kyl ner och lugna
ner. Möt inte våld med våld". Han uttalade samtidigt viss förståelse för
det ryska agerandet att skydda sina landsmän på Krim. Statsministern hävdade
alltså på fullt allvar att en svensk beredskapshöjning skulle kunna verka
provocerande och stödde den fabricerade ryska psyopsinsatsen som varit svepskäl
för insatsen.
Mot denna bakgrund kan man dels ställa sig frågan
om viljan alls finns att möta en eventuell framtida aggression i vårt
närområde, trots uttalanden om solidaritet med baltstaterna, eller ens våga
hävda det egna territoriet. Reinfeldts undfallande uttalande är så långt från
”Håll gränsen” som man överhuvudtaget kan komma.
En
framtida försvarsmakt bör, oavsett nivå på numerären, ha en beredskapsnivå i
sin grundorganisation, som gör att förmågan att verka är hög trots sent fattade
politiska beslut eller feltolkade underrättelsesignaler.
Geografiska förutsättningar
Även om tanken om att hela
Sverige skulle försvaras så utgick den militära planeringen från att det främst
var östersjöutloppen och nordkalotten som skulle bli slagfält vid ett
eventuellt anfall mot Sverige, som självfallet också var aktuellt först vid en
sammandrabbning mellan NATO och Warszawapakten. Sverige och Finland var
genomgångsländer som Sovjetunionen var tvungna att passera på väg mot Norge som
en följd av geografiska faktum. Syftet med ett sovjetiskt anfall på norra
flanken skulle bl a vara försvar av basområden (Murmansk), dels att möjliggöra
för Östersjöflottan att kunna tränga ut på Atlanten och dels möjligheten att
frambasera flygstridskrafter. Försvaret av NATO-landet Norge förutsatte att
Sverige försvarade sitt territorium och försvaret av norra Sverige
underlättades av ett starkt finskt försvar vilket skulle leda till långa och
sårbara underhållslinjer för de sovjetiska förbanden. Ett viktigt konstaterande
för diskussionen om ett framtida svensk försvar är att konstatera att de geografiska förutsättningarna är desamma som då. Ett försvar av Norge
förutsätter ett Sverige som hävdar sitt territorium och ett försvar av Sverige,
åtminstone av den norra landsändan förutsätter att Finland hävdar sitt.
Faller Finland så faller Sverige och då kan inte
heller Norge försvaras. På så sätt står de nordiska länderna som dominobrickor
– faller en så faller alla. En framtida svensk försvarspolitik bör därför inkludera våra grannländer. Härtill är vi av geografin tvingade.
Ur det perspektivet kan diskussionen om eventuell NATO-hjälp sättas i ett eget sammanhang. Det har i debatten förekommit önsketänkande om att vi, om Sverige skulle bli indraget i en framtida konflikt eller hotas i samband med en kris i vårt närområde, skulle få hjälp av NATO trots att NATO-chefen klart sagt motsatsen. Om Norge skulle hotas skulle NATO däremot kunna tänkas agera preventivt på svenskt territorium, därmed inte sagt att man skulle agera med svenska hänsyn, utan för att skydda sina egna intressen.
Sökande efter meningen med livet
När Sovjetunionen föll
samman, tillsammans med sin militära förmåga var det många som förutsatte evig
fred och att den gamla diktaturen skulle följas av en demokrati av västerländsk
modell. Från politiskt håll drogs slutsatsen att alla hot mot Sverige under
förutsägbar tid nu var borta och att så gott som hela invasionsförsvaret kunde
avvecklas i sin helhet, inklusive totalförsvarets ickemilitära delar såsom
psykologiska försvaret, det ekonomiska försvaret och civilförsvaret. Det
sistnämnda ombildades till ett klubbmedlemskap med små lokala resurser. I denna
”den stora oredans tid” såldes mobiliseringsförråd ut för en spottstyver och
blev grunden för ÖoB som numera förser varje ort med självaktning med billigt
schampo. En stor del av utrustningen hade i sanningens namn redan fallit för
åldersstrecket och hade en högst begränsat värde. Det var långt ifrån alla
förband som hade haft förutsättningar att klara mer än minuter mot en modernt
utrustad motståndare. (Till dessa hörde t ex det cykelskytteförband av
kompanistorlek som jag själv gjorde min värnplikt på i Småland under 90-talets
första år. Vår krigsuppgift var att vakta en bro över en å i syfte att skydda
en brigads mobilisering och stridsplanen byggde på att två 9 cm-pvpjäser under
eldgivning, skulle rycka tillbaka växelvis medelst mankraft och att den lede fi
sedan skulle möta en nedgrävd motståndare med en handfull pansarvärnsvapen.
Inte ens då verkade idén tillräckligt lockande för att någon enda av oss skulle
dyka upp vid en eventuell mobilisering.) Men förutom bättre begagnade kalsonger
som såldes till lågpriskedjor, avvecklades och skrotades fullt modern materiel
i brist på uppgifter. Hit hör t ex våra vid denna tid nya kustrobotförband.
Istället för försvaret av det
svenska territoriet skulle vi bringa fred genom att delta i internationella
operationer i tredje världen. Detta nya mantra gällde alla försvarsgrenar och
gjorde att värdefull kunskap som tagit generationer av officerare att bygga
upp, kastades bort som irrelevant till förmån för ny kunskap om terroristbekämpning i ökenterräng och i Indiska Oceanen.
I detta ljus är det ett
uppvaknande som sker redan när Ryssland går in i Georgien och våra politiker
gnuggar gruset ur ögonen och konstaterar att vårt östra grannland först de
facto beslutar sig för att agera militärt (eftersom de ju trots att de var lite
korrupta ju är nästan som oss i väst, förutom att de pratar ryska) och dessutom
gör det med en kraft och hastighet som få vid denna tid trodde ryssarna om
(eftersom alla visste att man agerade från en mycket låg nivå). Ryssland visade alltså både vilja och
förmåga att agera mot ett grannland. För första gången sedan nedmonteringen av
försvaret höjdes röster om att det kanske gått lite för snabbt när det
konstaterades att det nu var ”fred i vår tid” och att ett nationellt svenskt
försvar inte behövdes. Insatsen på Krim förstärker denna bild med all icke
önskvärd tydlighet.
Låt oss hoppas på att försvarsberedningen ägnar de
kommande månaderna åt att konstatera att försvaret av det svenska territoriet
bör vara försvaret huvuduppgift.
Varför blir det så knasigt hela tiden?
Sverige har under hela
efterkrigstiden haft en stark försvarsindustri som legat i framkant inom sina
respektive områden på ett unikt sätt, för ett land av vår storlek. Lösningarna
har ofta inneburit någon form av ”specialare” – jag tänker t ex på Drakens
dubbeldelta, Viggens nosvinge, Strv 103 tornlösa konstruktion och den gamla
kära halvautomatiska bandkanonen och traditionen sträcker sig fram även till
våra dagars smygkorvetter och luftoberoende ubåtsmaskineri. Kort sagt, inga
tråkiga standardlösningar, även om det också kostat en del längs vägen.
Denna tradition har nu, i en
situation av betydligt kärvare ekonomiska förutsättningar och skala på
projekten kommit att bli en av våra största hämskor för att få ut
försvarseffekt av satsade budgetkronor. I satsningen på ett ”mindre men
vassare” och ”högteknologiskt” försvar finns ett stort antal materielprojekt
som försenats och fördyrats på ett sätt som gör att FMV framstår som om de
agerar med samma stabilitet som Herr Gunnar Papphammar när han med
rullskridskor på fötterna knappt kan komma ur sin egen hall.
Smygkorvetter,
helikoptersystem, Archer - listan kan göras lång på projekt som antingen inte
levererats i tid och eller fördyrats, antingen på grund av ren inkompetens i
upphandlingen eller genom fördyrande anpassningar istället för att köpa system
från hyllan. Snart sagt varje projekt skall skruvas till lite och här är
Sverige världsunika på att förefalla ha unika behov, jämfört med övriga
världen. På samma sätt har IT-system, personalförsörjning och snart sagt alla
administrativa delar av försvaret, inte alls bidragit till att skapa
försvarsförmåga utan snarare motverkat att vi fått ut mindre bang for the buck av densamma. Situationen förmildras inte av
att Sverige, i en tid då vi har en historiskt låg numerär ändå avlönar en skara
generalspersoner av nästan kompanistorlek, som alla skall leda sitt eget administrativa
grevskap.
Fallet Finland är talande angående hur man både kan
sköta inköp på ett jämförelsevis klokt sätt men också driva hela den samlade
försvarsbudgeten med ett helt annat utfall krona för krona. Vi kan så långt konstatera att vare sig satsningen på IT-system eller att behålla seniora officerare på högkvarteret så långt inte varit lösningen för att få en högre effektivitet.
En framtida svensk försvarspolitik kräver en betydligt förenklad syn på materielförsörjning än vad den nuvarande organisationen förmår att hantera.
En framtida svensk försvarspolitik kräver en betydligt förenklad syn på materielförsörjning än vad den nuvarande organisationen förmår att hantera.
Erfarenheter från Krimkriget och behovet av ett nytt totalförsvar
De senaste veckornas erfarenheter från Krim avslöjar både tankesätt hos det ryska ledarskapet som förmågor hos de ryska styrkorna som hittills bara funnits i den skönlitterära världen. Traditionellt sätt säger man att för att planera för ett angreppsfall skall scenariot i fråga vara möjligt, helst vara sannolikt men inte nödvändigtvis för stunden troligt. Av fallet Ukraina/Krim kan man, så långt redan dra ett antal slutsatser som bör vara med att dimensionera ett framtida svensk försvar:
1. Ryssarna pratar inte bara - de agerar
Slutsats: Ryssland vill visa att de är en stormakt och har lämnat den post-Sovjetiska mardrömmen som en andra klassens stormakt bakom sig. De är angelägna att visa att man menar allvar på den internationella arenan.
2. Ryssland är beredda att fabricera bevis för att kunna agera. Hot mot ryssar eller ryska intressen, verkliga eller påhittade, är ett skäl att agera mot ett grannland.
Slutsats: Alla länder som ligger inom rysk intressesfär kan, givet att behovet uppstår, tas i upptukt av Ryssland. Psyops spelar en viktig del i ett sådant scenario, som förr i Sverige sköttes av det Psykologiska försvaret. Idag finns inte detta ansvarsområde hos någon myndighet.
3. Ryssland agerar till synes ologiskt - såsom att neka till att man överhuvudtaget finns på plats.
Slutsats: Man skall inte förvänta sig att en motståndare skall agera enligt den egna logiken. Maskirovka, dvs vilseledande verksamhet har och är en viktig del av den ryska strategin.
4. Ryssland numera ofta återkommande beredskapskontroller, gör att man numera snabbt kan sätta stora delar av sina väpnade styrkor på krigsfot. Att fortsätta att prata om låg nivå är inte längre trovärdigt.
Slutsats: Vi behöver kunna möte en snabb styrkeuppbyggnad i vårt närområde.
5. I inledningen av en konflikt kan även små grupper av specialförband, ibland under täckmantel av att vara resenärer, genom sin blotta närvaro med vapen, skapa osäkerhet om vem motståndaren är samt snabbt besätta nyckelpunkter. Utan att för den skull behöva avlossa ett enda skott skapar man en situation där såväl myndigheter som allmänheten vare sig har överblick eller rörelsefrihet.
Slutstats: I det gamla totalförsvaret hade alla delar i samhället också sina krigsuppgifter, i fallet ovan skulle en tidig insats av kvalificerad polis i form av storstädernas piketstyrkor och den nationella insatsstyrkan kunna vara en viktig länk i att försvåra för dessa enheter att nå sina mål.
6. Ryssland använder alla vapen, även ekonomiska för att tvinga motståndaren att falla till föga. Blockering av nyckelhamnar skulle snabbt göra ett importberoende land stor skada.
Slutstats: Det ekonomiska försvaret är nu avvecklat. Vi bör överväga att lägga upp nya beredskapslager av nyckelprodukter, men också dimensionera en del av vårt försvar för att skydda strategiska transporter.
Kort sagt: Vi behöver, NATO-diskussioner eller ej, ett försvar som tar hänsyn till inte bara den militära aspekten utan även kritiska samhällsfunktioner, som i om möjligt ännu större utsträckning än den militära delen, tagit stryk under de senaste två decenniernas försvarsnedläggningar. Totalförsvaret åter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar