Försvar a la Ingvar Kamprad

Att försvara sig innebär att tillföra resurser från något annat. Ur detta perspektiv är det intressant att lista sig och på så sätt kunna dra nytta av insatt kapital, för att prata vanlig företagsekonomi. För nytillkomna är det en gammal stolt svensk tradition att suga ut det yttersta av varje investering. Eller för att citera Ingvar Kamprad som i En Möbelhandlares Testamente skriver

’Lista’ är småländska och betyder just att klara sig med ytterst knappa resurser.”

Att lista sig är en gammal svensk nationalsport. På invasionsförsvarets tid livstidsförlängdes och modifierades materiel till dess att i princip bara skrot återstod. Varje möjlighet togs tillvara. Som exempel på detta är:

• Värnkanonerna som skyddade flygfält och hamnar, som byggdes från tornen av uttjänta stridsvagnar
• Lvrbpbv från chassina av gamla infanterikanonvagnar
• REMO, dvs Renovering och Modifiering av stora fordonsserier som Strv103 och Pbv 302 (att jämföra med beslutade batteribyten av Strv 122 som från regeringens sida framställs som en sk satsning på försvaret)
• Överföring av vapen från fältförband till hemvärn där man i princip fick vrida dem ur händerna på förbanden för att de till sist skulle utgå. Själv tillbringade jag ett par nätter som hemvärnsungdom på 80-talet med ett gevär m/96 i min hand, försvarandes ortens Televerk från sabotageförband.
• Uppbyggnaden och ständiga förstärkningar av Kalixlinjen fick terrängen i östra Norrbotten att likna en fartygskyrkogård i takt med att artilleripjäser från utrangerade örlogsfartyg försågs med fortifikatoriskt skydd i skogarna längs finska gränsen.

Kort sagt, man var noga med att inget fick förfaras och inget slängdes bort, på gott och ont. Å ena sidan hade allt materiel en lång livslängd under det att det flödande från fältförband, till territorialförsvar för att till slut ända sina dagar hos hemvärnet. Som nyinryckt värnpliktig 1991 var det med föga glädje som jag mottog en uppsättning av ”Vita Blixten”, dvs försvarets åldrade träskidor med design från beredskapsåren, men i efterhand kan jag känna lite vemod över hur vi handhar de högst begränsade resurser som är avsatta för vårt försvar.

Ta våra robotsystem, luftvärnsroboten Rb70 och pansarvärnsroboten Rb56 som exempel. Båda systemen har tjänat en viktig roll under lång tid (Rb70 är en 70-talsprodukt och Rb56 härör från 80-talet) men bör med ålderns rätt ha kritiska delar som behöver bytas ut, vilket i robotars fall kan betyda såväl motor (drivmedel) som verkansdel som består av kemiska substanser som åldras. I fallet Rb 70 ersätts den till viss del av Iris-T men faktum kvarstår, om man nu skulle vara av det gamla gardet som ville suga ur det sista av systemen, vilken roll skulle Rb70 kunna spela på gamla dagar? Som Cornu föreslår borde hemvärnet, nutida variant av gamla infanteribrigad 77 med ”galonpansar” på terrängbilarna, vara betjänta av lvskydd mot attackhelikoptrar liksom att hemvärnet dessutom kunde verka mot långsamtgående flygplan såsom transportflygplan. Som Cornu också påpekar i ett annat inlägg kan också Rb56 i ett livstidsförlängt utförande fortfarande vara ett ytterst potent vapensystem, givet våra förhållanden där större delen av Sverige består av skog eller småbruten terräng där korta skotthåll är legio. Om dessa båda system skulle överföras till hemvärnet skulle det också finnas ett stort antal individer som genom värnplikten utbildats på systemen i fråga. 

Om vi åter ska ha försvaret av Sverige i fokus behöver vi också åter igen börja vänja oss vid att "lista oss" och fokusera på vad vi kan göra med det vi har. Det är också en skyldighet mot alla som är med och betalar.

En diskussion om svenskt försvar framtida förmåga och numerär: Del 1

I ljuset av en mer aggressiv och expansionistisk rysk politik, där provokationer och territoriella anspråk nu verkar bli en del av normalbilden, är det glädjande att se att försvarsfrågan åter kommit på den politiska agendan, trots regeringen Reinfeldts ivriga försök att marginalisera frågan som ett särintresse.

Under hela 1900-talet har Sverige en tradition av en naiv syn på försvarsfrågan där 1925 årsförsvarsbeslut är lika legendariskt idiotiskt, som de som steg för steg lade ner den svenska förmågan att hävda det egna landets gränser. Att bygga upp förmågor tar tid, det är en sak att köpa in materiel och en annan sak att få erfarna specialister att bemanna dem, särskilt vad gäller avancerade system som flyg och ubåtar. Sålunda har svensk förmåga hela tiden varit steget efter – på 50-talet hade vi ett försvar som borde varit på plats vid andra världskrigets början, på 90-talet en förmåga för ubåtsjakt som skulle varit på plats i samband med att undervattenskränkningarna nådde sin peak på 80-talet då rysk proviant och annan utrustning hittades i den svenska skärgården (Läs gärna Ryska elitförband av Von Braun och Gyllenhaal) Kort sagt har eftertankens kranka blekhet präglat budgetdiskussionerna snarare än ett proaktivt tänkande.

Hur långt är ett snöre?

Så vad är en rimlig nivå på en svensk försvarsmakt i ljuset av de senaste årens utveckling, där våra baltiska grannländer, i ljuset av händelserna längs de ryska gränserna i söder, öppet avslöjar sin oro för att vara ”näst i kö”. Här finns ett antal dimensioner att ta hänsyn till:

Drömmen om NATO-hjälp

Mikael Holmström har i sin bok Den dolda alliansen beskrivit ett hemligt samarbete under kalla kriget där det till synes alliansfria Sverige i själva verket var djupt involverat i det västliga försvarssamarbetet. Vid ett anfall mot Sverige skulle en exilregering och försvarsföreträdare snabbt ta sig till London och leda motståndet därifrån. Sverige var, på den tiden, en viktig buffertzon i försvaret av Norge och åtminstone under en del av kalla kriget skulle man också upplåta korridorer i sitt luftrum för NATOs bombplan på väg mot Sovjetunionen. I verkligheten var vi NATO-allierade men hade också möjligheten att hävda vårt territorium på egen hand, förutsatt att vi hann mobilisera. Detta numera välkända dubbelspel och den allmänna känslan att vi faktiskt hörde mer till väst, har lett till uppfattningen att vi nog fortfarande ändå står under NATO-beskydd – för våra grannar Norge och Danmark skulle väl aldrig svika oss, eller? Denna uppfattning kan stärkas av ÖBs uttalande om ”enveckasförsvaret” där han lade till att detta gäller ”om vi inte får hjälp”? Sedermera har NATO-chefen med all önskvärdtydlighet klargjort att Sverige inte kan förvänta sig NATO-hjälp om man står utanför gemenskapen och egentligen är tanken att så skulle ske högst naiv. Vi har medvetet nedmonterat vår försvarsförmåga och förväntar oss att andra skall offra liv och lem i ett skarpt läge för att vi är goda grannar och ett jätteviktigt land i största allmänhet?

Jag lämnar diskussionen om NATO därhän till ett senare inlägg, men det är i sammanhanget viktigt att inse att i det fall Sverige de facto skulle ansöka om NATO-medlemskap skulle vi, som alla andra ingående länder få vår uppgift att fylla i gemenskapen, något som kräver investeringar. Det handlar fortfarande inte om att någon annan skulle göra jobbet åt oss.

Oavsett om NATO vore villigt att hjälpa oss eller ej, krävs förberedelser för att kunna mottaga hjälp, såsom USMC framskjutna förråd i Nordnorge. Att i ett skarpt läge förvänta sig improvisationer för att försvara Sverige är önsketänkande.

Hela Sverige behöver inte försvaras

I det gamla invasionsförsvaret fanns en demokratisk princip om att hela Sverige skulle försvaras, vilket ledde till att resurser investerades för att försvara Härnösands och Sundsvalls hamninlopp med samma frenesi som de mer troliga operationsriktningarna. Fästningen Sverige skulle vara berett att möta ett angrepp på, över och under ytan och längs alla våra gränser (åtminstone om de vette mot öster). Då som nu finns ett begränsat antal skäl att binda resurser på ett land som Sverige som saknar olja, gas och andra naturtillgångar i en mängd som motsvarar insatsen att anfalla.

De flesta bedömare är eniga om att följande områden är möjliga måltavlor i samband med en kraftmätning mellan Ryssland och NATO i vårt närområde.

Östersjöutloppen – i syfte att skapa ett ryskkontrollerat innanhav av Östersjön och låta Östersjöflottan få tillträde till Atlanten.

Nordkalotten – i syfte att flytta fram försvaret av Norra Flottans basområden samt förneka motståndaren möjlighet att verka med flygstridskrafter från Nordnorge

Stockholmsområdet – i syfte att förlama den politiska ledningen, samt som symbol för landet.

Gotland – vårt osänkbara hangarfartyg, i syfte att förneka motståndaren möjlighet att använda ön som framskjuten vapenplattform och för flygunderhåll i försvaret av de baltiska NATO-medlemmarna.

Enligt ÖB har försvaret, när den fyllt sina rullor, fått sina mycket försenade artilleriresurser, enheterna transporterats från sina förbandsorter över hela Sverige, förberett sig i minst ett år möjlighet att försvara en plats (riktning) under en vecka. Så vilken del av Sverige skall vi välja att försvara? Med naturlighet, vilket också utvecklingen i Ukraina visar, är den politiska ledningen alltid ett mål i en konfliktsituation. Så ska Stockholm försvaras och resten av de målområdena lämnas därhän, eller ska huvudstaden lämnas utan försvar för att försvaret skall ägna sig åt fördröjningsstrid i Skåne, samtidigt som Gotland besätts och vi får tacka gotlänningarna för den här tiden?

Den politiska viljan att försvara Sverige har jag berört i mitt första inlägg. I fallet regeringen Reinfeldt, kan man med ledning av det ryggradslösa uppträdandet vid annekteringen av Krim, anta att det inte skulle behöva avlossas ett skott i riktning mot statsrådsberedningen innan de moderata företrädarna skulle ansöka om ryska skyddspass.

Det är mot bakgrund av detta inte orimligt att begära att vi skall kunna verka i minst två och helst tre riktningar för att uppnå en trovärdig försvarsförmåga. Till det krävs en större numerär.

Skalförsvar kontra boots on the ground

Sveriges försvar har under hela efterkrigstiden byggts runt ett starkt flygvapen, under en stor del av samma tid på en relativt stark flotta och som sista lager på ”det yttre skalet” ett nästan heltäckande kustförsvar. Våra geografiska förutsättningar med Östersjön som en vallgrav i söder har gjort det fördelaktigt att satsa på att ta upp striden tidigt och på så sätt ta motståndaren ”på burk” – när motståndaren är praktiskt förpackad på landstigningsfartyg eller transportflygplan och inte hunnit landstiga och formera sig.

Denna förmåga finns kvar i form av Gripenplanens RB 15, våra kustkorvetter och ubåtar, om än med en svagare förmåga än tidigare med hänsyn till numerär. Än viktigare än detta är förmågan att överhuvudtaget komma till skott, dvs motstå förbekämpning av flyg, kryssningsrobotar, ballistiska robotar samt spetsnazförband.

Cornucopia har i ett smått briljant inlägg förklarat förutsättningarna för att, med ett begränsat antal förband, med hjälp av moderna vapensystem klara att spärra luft och vattenvägar för en fiende och på så sätt neka tillträde i form av ett skalförsvar. Han förklarar samtidigt svagheterna i den nuvarande baseringen av flyg och flottstridskrafter inom skotthåll för Iskandersystemet baserat i Kaliningrad mfl svagheter i den nuvarande krigsbasorganisationen för flygvapnet.

Det är utifrån den diskussionen viktigt att också lyfta fram numerärens betydelse. Ett skalförsvar kan vara tunt eller tjockt och är beroende av att de ingående enheterna kan verka. Att t ex sprida ut våra Archersystem för kustförsvar är teoretiskt möjligt, men skapar logistiska utmaningar i form av ammunitionstjänst. Det är också så att varje enhet, oavsett om detta är en Archer, en flygbas eller luftvärsrobotgruppering, kräver någon form av närförsvar för att försvåra för sabotageförband att slå ut dem och göra hål i skalet. Antalets betydelse blir också viktigt för att försvåra för motståndaren att ”mätta” ett system med för många mål att bekämpa på en och samma gång. Även detta talar för att, även om kvaliteten på ingående enheter (och ett uppgraderat luftvärn), så krävs dels en ökad numerär och dels en ökad infrastruktur i form av fler krigsbasförband och arméenheter för att skapa en trovärdig förmåga och uthållighet i ett skalförsvar.

Om skalet brister och den lede fi faktiskt bryter igenom skalet på någon plats, bör försvaret också ha möjlighet att slå en fiende i markstrid. Flygresurser är viktiga även här, men även sentida krig har visat att boots on the ground i form av välövade och välbeväpnade enheter fortfarande är en förutsättning för att ta och hålla terräng. För att slå en fiende krävs förband av brigadstorlek. Det är ur detta perspektiv inte orimligt att Sverige har fyra-fem brigader för att skapa en trovärdig förmåga till markstrid i de områden som avhandlats ovan, kompletterat med jägarförband för att inhämta underrättelser och försvåra styrketillväxt i ett tidigt skede. Det (och en trovärdig försvarsförmåga överhuvudtaget) förutsätter också en återinförd värnplikt i någon form för att klara bemanningsproblematiken.

Sammantaget bör en svensk försvarsmakt vara dimensionerad för att:

- kunna strida i åtminstone två-tre av fyra riktningar, dvs skydd av den politiska ledningen samt i minst en riktning till

- ha förmåga att neka en motståndare tillträde till svenskt luftrum och vatten, genom ett starkt

bakom ”skalet” ha en trovärdig organisation för att skydda och underhålla skalförsvarsresurserna

- ha förmåga att slå en fiende som etablerat brohuvud i någon av de områden som är troliga intresseområden för en fiende

Vad som krävs för detta är ämnen för kommande inlägg.

Vem har rätt till vilket geografiskt område?

En liten kort parentes i debatten om etnicitet, landgränser och vem som ska vara självständig från vem:

I en hel del av de konflikter som drabbat världen har det handlat om vem som har mest rätt till ett stycke land, "eftersom de ju var där från början". Israel/Palestina är ett exempel och om möjligt ännu rörigare är "forna Jugoslavien" där nationaliteter blandats för att sedan plötsligt bruka våld mot sina grannar i syfte att försvara sin hävdvunna rätt till just sin by.

Från exakt när ska man börja räkna när man beslutar diskussionen om vem som har mest rätt till en landremsa. Följande klipp ger ett 1000-årigt perspektiv på landgränserna i Europa och hur vissa länder flyttat runt på kartan en hel del. 

Totalförsvaret 2.0: Några grundsatser för en framtida svensk försvarspolitik

Överbefälhavarens numera legendariska uttalande om det sk enveckasförsvaret, dvs att svenskt försvar är dimensionerat att försvara en plats, mot ett begränsat angrepp i en vecka år 2019 (förutsatt att rekryteringen går som den skall vilket är långt från sanningen) är nu ett år gammalt. Uttalandet gav luft åt en försvarsdebatt som förts av ett fåtal bångstyriga individer som inte velat inordna sig i den allmänrådande perspektivet att ”allt är bra”.

Andra lika legendariska uttalanden, denna gång från politiskt håll, om att försvaret är ett särintresse och att det inte finns någon anledning att ompröva synen på vårt östra grannland Ryssland, i ljuset av att man beslutat om kraftiga upprustningsplaner, utifrån det faktum att upprustningen sker från en ”mycket låg nivå”.

Det gamla invasionsförsvarets bäst före datum hade sedan länge gått ut när det avvecklades genom 90 och 00-talets försvarsbeslut. Invasionsförsvaret byggde på erfarenheterna från andra världskriget och byggde på tanken att hela Sverige skulle försvaras och en angripare skulle möta folkets fientlighet genom totalt försvar. Hänsynen till både det militära och civila försvarets behov var omfattande i samhällsplaneringen. Invasionsförsvaret var genomtänkt men förutsatte en intensiv mobiliseringsperiod. Fördelen ur ett politiskt perspektiv var att det innehöll allt för alla. Alla var en del av försvaret, hela Sverige skulle försvaras och det var just försvaret av det svenska territoriet som var den enda uppgiften.

Under 80-talet gjorde ökad rörlighet och en större andel specialförband såsom Spetsnaz, luftburna förband och marininfanteri med ökad eldkraft och förmåga att försvarets reaktionstid mot överraskande angrepp diskuterades. Några bedömare pekade på behovet av snabbt greppbara styrkor för att inte låta en angripare ta infallsportar som flygfält och hamnar med mindre snabbrörliga förband och sedan utifrån dessa snabbt föra in större enheter och ta det svenska försvaret på sängen. Modiga debattörer som t ex översten Bror Johan Geijer föreslog stående förband, som vid denna tidpunkt närmast innebar att man betraktades som lätt efterbliven.

Finns överhuvudtaget den politiska viljan att försvara Sverige?

Överste Geijer ville med sitt förslag, förutom att möta en rörligare motståndare också vaccinera försvaret mot politisk handlingsförlamning. Han menade att erfarenheterna från 1900-talet visade att flera av de kriser och ”blixtangrepp” i efterhand inte alls var överraskande utan att underrättelsetjänsterna levererat tydlig information men att politisk vilja att fatta beslut, antingen som en följd av önsketänkande eller för att man inte ville agera ”provocerande” genom att höja beredskapen, saknades. Genom att höja beredskapen i fredsorganisationen skulle man därigenom inte behöva politiska beslut för att ha greppbara resurser i ett skarpt läge.

Överste Geijers förslag duplicerat i skriften Både -Och, byggde på att man redan i fredsorganisationen hade gripbara förband som byggdes upp runt dåvarande regementsorter, i syfte att höja insatsen för en angripare och också kunna slå förband som ville upprätta brohuvud längs kust och på flygplatser. 

Signalen från ansvariga politiker om viljan att försvara landet är en förutsättning för att försvaret, oavsett förmåga eller budgetnivå, skall ha något värde.

Värdet skapas först när viljan, i ett skarpt läge synas. Flera statsministrar har under efterkrigstiden haft möjlighet att göra just detta. Under U137 krisen i början på 80-talet var signalen ett starkt nej till sovjetiska försök att undsätta den grundstötta ubåten med örlogsfartyg. Läget eskalerade vid en tidpunkt till ett renodlat inbrytningsförsök varvid Fälldin gav ordern ”Håll gränsen” till den lokala befälhavaren. När ett KA-batteri bytte till hoppfrekvens stannade de sovjetiska fartygen, en hårsmån från den svenska territorialvattengränsen. Signalen att vi var beredda att ge verkanseld var tydlig och stormakten gav vika eftersom vi visade att både den militära förmågan och den politiska viljan de facto fanns.

Senast den politiska viljan synades, var när statsminister Reinfeldt uttalade sig om sin syn på det ryska agerandet på Krim och varför Sverige i den upphettade situationen inte genomförde beredskapshöjningar. "Den historiska läxan är: möt inte upptrappning med ytterligare upptrappning utan kyl ner och lugna ner. Möt inte våld med våld". Han uttalade samtidigt viss förståelse för det ryska agerandet att skydda sina landsmän på Krim. Statsministern hävdade alltså på fullt allvar att en svensk beredskapshöjning skulle kunna verka provocerande och stödde den fabricerade ryska psyopsinsatsen som varit svepskäl för insatsen. 

Mot denna bakgrund kan man dels ställa sig frågan om viljan alls finns att möta en eventuell framtida aggression i vårt närområde, trots uttalanden om solidaritet med baltstaterna, eller ens våga hävda det egna territoriet. Reinfeldts undfallande uttalande är så långt från ”Håll gränsen” som man överhuvudtaget kan komma.

En framtida försvarsmakt bör, oavsett nivå på numerären, ha en beredskapsnivå i sin grundorganisation, som gör att förmågan att verka är hög trots sent fattade politiska beslut eller feltolkade underrättelsesignaler. 

Geografiska förutsättningar

Även om tanken om att hela Sverige skulle försvaras så utgick den militära planeringen från att det främst var östersjöutloppen och nordkalotten som skulle bli slagfält vid ett eventuellt anfall mot Sverige, som självfallet också var aktuellt först vid en sammandrabbning mellan NATO och Warszawapakten. Sverige och Finland var genomgångsländer som Sovjetunionen var tvungna att passera på väg mot Norge som en följd av geografiska faktum. Syftet med ett sovjetiskt anfall på norra flanken skulle bl a vara försvar av basområden (Murmansk), dels att möjliggöra för Östersjöflottan att kunna tränga ut på Atlanten och dels möjligheten att frambasera flygstridskrafter. Försvaret av NATO-landet Norge förutsatte att Sverige försvarade sitt territorium och försvaret av norra Sverige underlättades av ett starkt finskt försvar vilket skulle leda till långa och sårbara underhållslinjer för de sovjetiska förbanden. Ett viktigt konstaterande för diskussionen om ett framtida svensk försvar är att konstatera att de geografiska förutsättningarna är desamma som då. Ett försvar av Norge förutsätter ett Sverige som hävdar sitt territorium och ett försvar av Sverige, åtminstone av den norra landsändan förutsätter att Finland hävdar sitt.

Faller Finland så faller Sverige och då kan inte heller Norge försvaras. På så sätt står de nordiska länderna som dominobrickor – faller en så faller alla. En framtida svensk försvarspolitik bör därför inkludera våra grannländer. Härtill är vi av geografin tvingade. 

Ur det perspektivet kan diskussionen om eventuell NATO-hjälp sättas i ett eget sammanhang. Det har i debatten förekommit önsketänkande om att vi, om Sverige skulle bli indraget i en framtida konflikt eller hotas i samband med en kris i vårt närområde, skulle få hjälp av NATO trots att NATO-chefen klart sagt motsatsen. Om Norge skulle hotas skulle NATO däremot kunna tänkas agera preventivt på svenskt territorium, därmed inte sagt att man skulle agera med svenska hänsyn, utan för att skydda sina egna intressen. 

Sökande efter meningen med livet

När Sovjetunionen föll samman, tillsammans med sin militära förmåga var det många som förutsatte evig fred och att den gamla diktaturen skulle följas av en demokrati av västerländsk modell. Från politiskt håll drogs slutsatsen att alla hot mot Sverige under förutsägbar tid nu var borta och att så gott som hela invasionsförsvaret kunde avvecklas i sin helhet, inklusive totalförsvarets ickemilitära delar såsom psykologiska försvaret, det ekonomiska försvaret och civilförsvaret. Det sistnämnda ombildades till ett klubbmedlemskap med små lokala resurser. I denna ”den stora oredans tid” såldes mobiliseringsförråd ut för en spottstyver och blev grunden för ÖoB som numera förser varje ort med självaktning med billigt schampo. En stor del av utrustningen hade i sanningens namn redan fallit för åldersstrecket och hade en högst begränsat värde. Det var långt ifrån alla förband som hade haft förutsättningar att klara mer än minuter mot en modernt utrustad motståndare. (Till dessa hörde t ex det cykelskytteförband av kompanistorlek som jag själv gjorde min värnplikt på i Småland under 90-talets första år. Vår krigsuppgift var att vakta en bro över en å i syfte att skydda en brigads mobilisering och stridsplanen byggde på att två 9 cm-pvpjäser under eldgivning, skulle rycka tillbaka växelvis medelst mankraft och att den lede fi sedan skulle möta en nedgrävd motståndare med en handfull pansarvärnsvapen. Inte ens då verkade idén tillräckligt lockande för att någon enda av oss skulle dyka upp vid en eventuell mobilisering.) Men förutom bättre begagnade kalsonger som såldes till lågpriskedjor, avvecklades och skrotades fullt modern materiel i brist på uppgifter. Hit hör t ex våra vid denna tid nya kustrobotförband.

Istället för försvaret av det svenska territoriet skulle vi bringa fred genom att delta i internationella operationer i tredje världen. Detta nya mantra gällde alla försvarsgrenar och gjorde att värdefull kunskap  som  tagit generationer av officerare att bygga upp, kastades bort som irrelevant till förmån för ny kunskap om terroristbekämpning i ökenterräng och i Indiska Oceanen.

I detta ljus är det ett uppvaknande som sker redan när Ryssland går in i Georgien och våra politiker gnuggar gruset ur ögonen och konstaterar att vårt östra grannland först de facto beslutar sig för att agera militärt (eftersom de ju trots att de var lite korrupta ju är nästan som oss i väst, förutom att de pratar ryska) och dessutom gör det med en kraft och hastighet som få vid denna tid trodde ryssarna om (eftersom alla visste att man agerade från en mycket låg nivå). Ryssland visade alltså både vilja och förmåga att agera mot ett grannland. För första gången sedan nedmonteringen av försvaret höjdes röster om att det kanske gått lite för snabbt när det konstaterades att det nu var ”fred i vår tid” och att ett nationellt svenskt försvar inte behövdes. Insatsen på Krim förstärker denna bild med all icke önskvärd tydlighet.

Låt oss hoppas på att försvarsberedningen ägnar de kommande månaderna åt att konstatera att försvaret av det svenska territoriet bör vara försvaret huvuduppgift.

Varför blir det så knasigt hela tiden?

Sverige har under hela efterkrigstiden haft en stark försvarsindustri som legat i framkant inom sina respektive områden på ett unikt sätt, för ett land av vår storlek. Lösningarna har ofta inneburit någon form av ”specialare” – jag tänker t ex på Drakens dubbeldelta, Viggens nosvinge, Strv 103 tornlösa konstruktion och den gamla kära halvautomatiska bandkanonen och traditionen sträcker sig fram även till våra dagars smygkorvetter och luftoberoende ubåtsmaskineri. Kort sagt, inga tråkiga standardlösningar, även om det också kostat en del längs vägen.

Denna tradition har nu, i en situation av betydligt kärvare ekonomiska förutsättningar och skala på projekten kommit att bli en av våra största hämskor för att få ut försvarseffekt av satsade budgetkronor. I satsningen på ett ”mindre men vassare” och ”högteknologiskt” försvar finns ett stort antal materielprojekt som försenats och fördyrats på ett sätt som gör att FMV framstår som om de agerar med samma stabilitet som Herr Gunnar Papphammar när han med rullskridskor på fötterna knappt kan komma ur sin egen hall.

Smygkorvetter, helikoptersystem, Archer - listan kan göras lång på projekt som antingen inte levererats i tid och eller fördyrats, antingen på grund av ren inkompetens i upphandlingen eller genom fördyrande anpassningar istället för att köpa system från hyllan. Snart sagt varje projekt skall skruvas till lite och här är Sverige världsunika på att förefalla ha unika behov, jämfört med övriga världen. På samma sätt har IT-system, personalförsörjning och snart sagt alla administrativa delar av försvaret, inte alls bidragit till att skapa försvarsförmåga utan snarare motverkat att vi fått ut mindre bang for the buck av densamma. Situationen förmildras inte av att Sverige, i en tid då vi har en historiskt låg numerär ändå avlönar en skara generalspersoner av nästan kompanistorlek, som alla skall leda sitt eget administrativa grevskap.

Fallet Finland är talande angående hur man både kan sköta inköp på ett jämförelsevis klokt sätt men också driva hela den samlade försvarsbudgeten med ett helt annat utfall krona för krona. Vi kan så långt konstatera att vare sig satsningen på IT-system eller att behålla seniora officerare på högkvarteret så långt inte varit lösningen för att få en högre effektivitet.

En framtida svensk försvarspolitik kräver en betydligt förenklad syn på materielförsörjning än vad den nuvarande organisationen förmår att hantera. 

Erfarenheter från Krimkriget och behovet av ett nytt totalförsvar

De senaste veckornas erfarenheter från Krim avslöjar både tankesätt hos det ryska ledarskapet som förmågor hos de ryska styrkorna som hittills bara funnits i den skönlitterära världen. Traditionellt sätt säger man att för att planera för ett angreppsfall skall scenariot i fråga vara möjligt, helst vara sannolikt men inte nödvändigtvis för stunden troligt. Av fallet Ukraina/Krim kan man, så långt redan dra ett antal slutsatser som bör vara med att dimensionera ett framtida svensk försvar:

1. Ryssarna pratar inte bara - de agerar

Slutsats: Ryssland vill visa att de är en stormakt och har lämnat den post-Sovjetiska mardrömmen som en andra klassens stormakt bakom sig. De är angelägna att visa att man menar allvar på den internationella arenan.

2. Ryssland är beredda att fabricera bevis för att kunna agera. Hot mot ryssar eller ryska intressen, verkliga eller påhittade, är ett skäl att agera mot ett grannland.

Slutsats: Alla länder som ligger inom rysk intressesfär kan, givet att behovet uppstår, tas i upptukt av Ryssland. Psyops spelar en viktig del i ett sådant scenario, som förr i Sverige sköttes av det Psykologiska försvaret. Idag finns inte detta ansvarsområde hos någon myndighet.

3. Ryssland agerar till synes ologiskt - såsom att neka till att man överhuvudtaget finns på plats.

Slutsats: Man skall inte förvänta sig att en motståndare skall agera enligt den egna logiken. Maskirovka, dvs vilseledande verksamhet har och är en viktig del av den ryska strategin.

4. Ryssland numera ofta återkommande beredskapskontroller, gör att man numera snabbt kan sätta stora delar av sina väpnade styrkor på krigsfot. Att fortsätta att prata om låg nivå är inte längre trovärdigt.

Slutsats: Vi behöver kunna möte en snabb styrkeuppbyggnad i vårt närområde.

5. I inledningen av en konflikt kan även små grupper av specialförband, ibland under täckmantel av att vara resenärer, genom sin blotta närvaro med vapen, skapa osäkerhet om vem motståndaren är samt snabbt besätta nyckelpunkter. Utan att för den skull behöva avlossa ett enda skott skapar man en situation där såväl myndigheter som allmänheten vare sig har överblick eller rörelsefrihet.

Slutstats: I det gamla totalförsvaret hade alla delar i samhället också sina krigsuppgifter, i fallet ovan skulle en tidig insats av kvalificerad polis i form av storstädernas piketstyrkor och den nationella insatsstyrkan kunna vara en viktig länk i att försvåra för dessa enheter att nå sina mål. 

6. Ryssland använder alla vapen, även ekonomiska för att tvinga motståndaren att falla till föga. Blockering av nyckelhamnar skulle snabbt göra ett importberoende land stor skada.

Slutstats: Det ekonomiska försvaret är nu avvecklat. Vi bör överväga att lägga upp nya beredskapslager av nyckelprodukter, men också dimensionera en del av vårt försvar för att skydda strategiska transporter. 

Kort sagt: Vi behöver, NATO-diskussioner eller ej, ett försvar som tar hänsyn till inte bara den militära aspekten utan även kritiska samhällsfunktioner, som i om möjligt ännu större utsträckning än den militära delen, tagit stryk under de senaste två decenniernas försvarsnedläggningar. Totalförsvaret åter!